Lunginflammation är hänsynslös, kärlek är tillgiven

Årets vårfest är inte sig lik. Utan den spänning som Vårfesten borde ha haft tillförde det lite spänning.

Isolera viruset, inte isolera kärleken

Det finns sann kärlek på jorden, vi uppmärksammar epidemins framsteg genom externa medier varje dag, som om det finns en tråd som alltid påverkar var och en av oss. Även om vi inte kan åka till Wuhan, är vi fortfarande i Wuhan.

Arbetare från alla samhällsskikt i frontlinjepositioner kan spela många roller i samhället: söner, döttrar, pappor, mammor, män, fruar ... Men när katastrofen kommer har de bara en gemensam roll: skyddet av livet By. Alla
de kanske inte har somnat på flera dagar i rad, och har inte sett sina familjemedlemmar på en halv månad. De är rädda att deras familjemedlemmar inte ens ska ringa på telefonen eftersom de är oroliga; även ung
människor som borde ha kommit in i äktenskapssalen för att den plötsliga epidemisituationen resolut gav upp det efterlängtade bröllopet och ägnade sig åt denna tysta krigs-”epidemi”. Genom tv, internet och andra medier såg de att de tävlade mot döden, och för att vinna epidemin kompromissade de inte med dödsviruset. Som medborgare kände vi oss mer bekymrade. Hur bra åren än är så är det bara att någon bär vidare åt oss.

Jag vet inte när denna strid kommer att sluta, än mindre hur den kommer att sluta, men denna tysta krutstrid kommer att göra alla i fosterlandet mer enade. Jag brukade tro att det var tyst. Gatan är fridfull, men jag förväntar mig hellre att trafikstockningsgator och myllrande folkmassor är fridfulla. Diset kommer så småningom att försvinna och gryningen kommer äntligen.

När röken är över blir det när vårblommorna slår ut.
År 2020 är det goda fortfarande på väg, det finns ingen förväntan på perfektion. Men lycka kommer inte att vara frånvarande, och epidemin kommer säkert att avta så snart som möjligt.